Vattnet som ingen vill dyka i
Det luktar diesel. Sikten är noll. Under ytan flyter det som en gång var industriavfall, tungmetaller och decennier av försummelse. Välkommen till verkligheten för den som jobbar som tungdykare i svenska hamnar och förorenade vattenmiljöer. Det här är inte kristallklart Medelhavsvatten – det är grumligt, kallt och potentiellt farligt på sätt som de flesta aldrig ens tänker på.
Jag har pratat med folk i branschen som beskriver hamnbassänger där man bokstavligen inte kan se sin egen hand framför ansiktet. Där bottensedimenten rör sig som moln av gift när man sätter ner foten. Och ändå måste jobbet göras. Kajer ska inspekteras. Rör ska svetsas. Konstruktioner ska repareras. Frågan är inte om man ska dyka – utan hur man gör det utan att äventyra hälsan.
Vilka risker pratar vi egentligen om?
Förorenade miljöer innebär en cocktail av faror. Kemiska. Biologiska. Fysiska. Låt oss bryta ner det.
Kemiska risker handlar om tungmetaller som bly, kvicksilver och kadmium. Polycykliska aromatiska kolväten – PAH – som finns i sediment från gamla industrier. Lösningsmedel. Oljeprodukter. Allt det där som samhället har dumpat i vatten i hundra år och som nu ligger och väntar på botten. Exponering kan ske genom huden, genom andningsutrustningen om den inte är helt tät, eller genom att man av misstag sväljer vatten. Och det räcker inte med en gång – det är den kumulativa exponeringen som skrämmer mest.
Biologiska risker? Tänk bakterier. Virus. Parasiter. Hamnvatten i närheten av avloppsutlopp kan innehålla allt från E. coli till mer exotiska patogener. En liten rispa i huden under en dykutrustning kan bli ingångsporten för en allvarlig infektion.
Och så de fysiska riskerna. Nollsikt gör att dykaren inte ser vad som finns runtomkring. Vassa metallföremål. Kablar. Nät som man kan trassla in sig i. I hamnbassänger tillkommer risken för fartygstrafik och propellerströmmar. En dykare som arbetar under ett fartyg lever i en miljö där marginalerna är minimala.
Utrustningen som gör skillnaden mellan säkert och livsfarligt
Vid kontaminerade dyk räcker det inte med en vanlig våtdräkt. Inte ens i närheten. Här krävs torra dräkter med helt slutna system – ofta vulkaniserade torrdräkter med integrerade handskar och helmask eller dykhjälm. Varenda sömnad, varenda ventil, varenda millimeter av dräkten måste vara tät. En läcka är inte bara obehaglig. Den kan vara direkt hälsofarlig.
Men det stannar inte vid dräkten. Andningsluften måste levereras från ytan via slang – så kallad ytmatad luft – eller från flaskor som är helt skyddade från det omgivande vattnet. Kommunikationssystem, livlina, och backup-system för lufttillförsel. Allt måste vara redundant. Allt måste fungera.
Och efter dyket? Dekontaminering. Hela dykaren ska tvättas av med rent vatten, ibland med specifika desinfektionslösningar, innan utrustningen ens börjar tas av. Det finns protokoll för detta som är lika strikta som de man hittar inom sjukvården. Hoppar man över ett steg kan konsekvenserna dyka upp veckor senare i form av hudutslag, infektioner eller värre.
Riskbedömning innan första bubblan lämnar regulatorn
Allt börjar innan dykaren ens kommer i närheten av vattnet. En ordentlig riskbedömning är grundbulten. Vad finns i vattnet? Har det gjorts miljöanalyser av sedimenten? Vilka verksamheter har funnits i området historiskt? En gammal varvshamn i Göteborg har en helt annan riskprofil än en fiskehamn på västkusten – även om båda kan vara kontaminerade.
Dykledaren – den person som ansvarar för operationen från ytan – har ett enormt ansvar. Det är denne som avgör vilken skyddsnivå som krävs, vilken utrustning som ska användas, och under vilka förhållanden dyket ska avbrytas. Inget macho-nonsens. Ingen ”det går nog bra”-mentalitet. Varje dyk planeras som om det värsta kan hända. För det kan det.
Riskmatriser, checklistor och briefingar innan varje dyk. Det låter byråkratiskt. Men det är den byråkratin som håller folk vid liv.
Hälsoövervakning och det långsiktiga perspektivet
En sak som ofta glöms bort är långtidseffekterna. En dykare som regelbundet arbetar i förorenade miljöer utsätts för påfrestningar som inte alltid syns direkt. Tungmetaller ackumuleras i kroppen. Vissa kemikalier är cancerframkallande vid långvarig exponering. Därför är regelbundna hälsokontroller inte bara en rekommendation – de är en nödvändighet.
Blodprover. Lungfunktionstester. Hudundersökningar. Levervärden. Allt ska följas upp systematiskt. Och arbetsgivaren har ett lagstadgat ansvar att se till att detta sker. Arbetsmiljöverkets föreskrifter om dykeriarbete – AFS 2010:16 – ställer tydliga krav. Men regler på papper och verklighet ute på kajen är inte alltid samma sak.
Jag har hört berättelser om dykare som känt av symptom – huvudvärk, illamående, hudirritationer – men inte rapporterat det. Kulturen i branschen har historiskt inte alltid uppmuntrat till det. Men den kulturen håller på att förändras. Sakta. Och det är bra.
Framtiden handlar om respekt för det osynliga
Sveriges hamnar och kustområden bär på ett arv av industriell verksamhet. Saneringar pågår, men det kommer att ta decennier innan alla förorenade områden är åtgärdade. Under tiden behöver arbetet under ytan fortsätta. Kajer åldras. Infrastruktur kräver underhåll. Och någon måste ner.
Det som gör skillnad är kunskap. Medvetenhet. Och en vägran att kompromissa med säkerheten. Varje dyk i en förorenad miljö är en kalkylerad risk – men nyckeln ligger i just det ordet: kalkylerad. Inte gissad. Inte hoppfull. Utan grundad i data, erfarenhet och respekt för det man inte kan se.
Vattnet i en hamnbassäng kan se fridfullt ut från kajen. Men under ytan döljer sig en verklighet som kräver professionalism av högsta grad. Och de som tar sig an den uppgiften förtjänar att vi pratar om det.